Enligt väderprognosen skulle vi få ca 12 m/s som mest. Det blåste oftast mer och upp till ca 17 m/s , sjön blev ganska grov med tiden.

På natten ser man inte vågorna utan rusar bara framåt i mörkret.
Vi såg knappt några fartyg eller andra båtar när vi kommit en bit från Portugals kust.

Gipp med bombroms och preventer

Vi har en bombroms av typ ASB som vi upplever fungerar bra i alla lägen oavsett hur sträckt linan är. Dessutom har vi preventergaj som består av en lina fäst på varje sida av bommen och en talja med råtta som vi fäster i mittknapen.
Linan är en dyneemakärna som ska ha en brottgräns på 2900 kg. Linan är fäst runt bomnocken genom seglets skothorn och sitter sträckt med en gummistropp till ett fäste på bommen så man enkelt når den från däck när bommen är långt ute. Det går på ett ögonblick att haka ner linan och fästa taljans skothake i linan.
Vi fick en oavsiktlig gipp på vägen till Kanarieöarna och dyneemalinan i preventergajen brast! Bombromsen fungerade dock perfekt och bommen gick över fint utan problem. Nu får vi fundera på hur det kommer sig att linan inte höll. En stor fördel med bombromsen är att den alltid kan vara kopplad.

Till Isla Graciosa

Vi möttes av delfiner som gjorde en fin uppvisning med härliga hopp. Se filmen!!

Vi valde att ankra vid Playa Francesa (den heter inte Francesca) trots blåsten. Enligt pilotboken Canary Islands, skriven av Micke Westin med flera, ska det vara en av de finaste ankringsplatserna på Kanarieöarna och det är verkligen otroligt vackert!

Första dagen tog vi det lugnt och till kvällen fick vi kontakt via Facebook med norska Ovni 395:an Oda som låg ankrad en bit från oss med ARC-flaggan hissad. Vi fick en mycket trevlig kväll tillsammans!

Dagen efter tog vi jollen iland i den ganska hårda vinden för att bestiga ”vulkanen” som är ca 200 m hög. På toppen var vinden hård och tjöt i öronen på oss – som att stå bakom en jetmotor på en jumbojet utan öronskydd. Vindstyrkan uppe på kanten blir hög genom att vinden pressas uppför den branta sidan. Det känns som att man ska blåsa iväg modell Mary Poppins!
Att gå upp är betydligt enklare än att gå ner i det lösa gruset på stigarna.

Väl nere igen bestämde vi oss för att gå till (den enda) byn Caleta del Sebo. Det var en ganska jobbig vandring i lös sand och vi bar en stor sopsäck hela vägen.
I Caleta del Sebo blev det välförtjänt öl, mat och glass. Byn har inte så mycket att erbjuda och vi var glada att vi valt den vackra ankringsplatsen istället för hamnen i byn.

På vägen tillbaka hittade vi en bättre väg, hade vinden i ryggen och inga sopor att släpa på. Vi behövde bara stanna ibland och tömma skorna på sand så fötterna fick plats.

Tidvattnet hade gått ut så jollen lågt högt upp på stranden. Vi fick hjälp av vänliga förbipasserande att bära jollen över vassa lavastenar. Välbehövlig dusch samt ost&vin när vi kommit ombord igen efter ca 5 timmars vandring i brant och sandig terräng.